Blogg

Tillbaka

Lagstiftningen om människohandel i Finland – tidigare, i dag och i framtiden

Lagstiftningen om människohandel i Finland – tidigare, i dag och i framtiden

Startskottet för Finlands arbete mot människohandel kom i början av 2000-talet, då Finland på grund av sin passivitet hamnade på skamlistan i den rapport om människohandel som Förenta staterna publicerar varje år. Detta skedde vid samma tidpunkt som FN godkände det tilläggsprotokoll om människohandel som föregick kriminaliseringen av människohandel och Europeiska unionen började intensifiera samarbetet mot människohandel. Med andra ord inleddes Finlands verksamhet mot människohandel inte till följd av vårt lands egna insikter eller behov av att agera, utan på grund av internationella påtryckningar.

Efter detta började även Finland aktivt agera mot människohandel: år 2004 kriminaliserades människohandel och år 2007 inrättades ett hjälpsystem för offer för människohandel. Dessutom infördes i utlänningslagen en möjlighet till uppehållstillstånd och betänketid för offer för människohandel och utsågs en minoritetsombudsman (numera diskrimineringsombudsmannen) till uppgiften som nationell rapportör om människohandel.

Förekommer människohandel i Finland?

För nästan tio år sedan inledde vi människohandelsrapportörens arbete genom att söka svar på frågan: förekommer människohandel i Finland?

Till en början sökte vi svar på frågan genom att utreda vad polisen visste om människohandel. Kunde det vara så att polisen undersökte fall av människohandel utan att identifiera dem som sådana? Efter en omfattande undersökning av förundersöknings- och domstolsmaterial kunde vi dra slutsatsen att det var precis så det låg till. Fallen undersöktes inte som människohandel och den åtalade dömdes inte för människohandel även om förundersökningsprotokollen visade att fallen hade tydliga drag av människohandel. Människohandel identifierades heller inte i situationer där utlänningslagen tillämpades, utan offren avlägsnades ur landet utan adekvat identifiering.

År 2009 hade domstolarna gett en slutlig fällande dom för människohandel. Motiveringarna i domen gällande gränsdragningen mellan koppleri och människohandel var problematiska och jag började fundera på huruvida domstolen hade förstått vad människohandel handlade om. Vid den tidpunkten styrdes endast några enstaka kunder till hjälpsystemet för offer för människohandel per år, och i praktiken beviljades knappt alls några sådana uppehållstillstånd eller betänketider för offer för människohandel som föreskrivs i utlänningslagen. Finland hade lagstiftning om människohandel, men saknade erfarenhet av tillämpning av lagen.

Nationella och internationella framsteg

I den första berättelsen vi gav till riksdagen våren 2010 konstaterade vi att myndigheterna blivit varse om människohandeln, men att den inte behandlats som sådan. Riksdagen stödde våra rekommendationer gällande behoven av att ändra strafflagen och lagstiftningen om hjälp till offer för människohandel, och dess budskap var tydligt: det var dags att ta människohandeln på allvar. Man medgav att människohandel var ett samhällsproblem som berörde Finland.

Man lärde sig att identifiera människohandel, styra offren till hjälpsystemet och offren för människohandel fick uppehållstillstånd. Fall undersöktes som människohandel och de skyldiga började så småningom dömas.

Samma vår drog Europadomstolen upp riktlinjer för staternas skyldigheter att identifiera offer för människohandel, uppmärksamma deras behov av hjälp och skydd och undersöka de människohandelsbrott som begåtts. EU:s direktiv om människohandel och Europarådets konvention om människohandel befäste de nationella skyldigheterna ytterligare.

Nya utmaningar i arbetet mot människohandel

Numera stöter jag sällan på frågan om huruvida det förekommer människohandel i Finland. Det handlar snarare om vem de är, var de finns och vad vi skulle kunna göra bättre. Den största utmaningen i arbetet mot människohandel är inte längre att vi inte kan ideintifiera människohandeln, utan att en del av offren för människohandel inte vågar ta emot den hjälp som erbjuds.

De allt starkare synvinklar som betonar kontroll över invandringen har lett till lagändringar som begränsar och betingar den rätt till hjälp som offren för människohandel har. Effekterna av lagändringarna berör alla offer för människohandel, oberoende av ursprung.

Lagen tillämpas så att uppgifterna om kunderna inom hjälpsystemet överförs till polisen, och därför vågar en del av offren inte söka hjälp hos myndigheterna. Brottsoffrets integritetsskydd har brutits med motiveringen att människohandel är ett brott som underlyder allmänt åtal och som polisen därmed måste få information om.

Offren för människohandel fruktar att gärningsmännen ska hämnas på dem eller att de ska hamna utanför hjälpen trots att de samarbetar med polisen och åklagarna. En central fråga för offren är vad identifieringen leder till: vågar offret ta risken att till sist stå där utan hjälp och utsätta sig för fara? Är följderna av tillgripandet till myndighetshjälp övervägande positiva eller negativa? En följd av lagstiftningen och dess tillämpningspraxis är att fall av människohandel inte kommer till myndigheternas kännedom och offren kämpar på i omänskliga förhållanden.

Hjälp oberoende av straffprocess

Problemen med arbetet mot mäniskohandel är främst av strukturellt slag: straffprocessen kan gå hur som helst – om brottsrubriceringen ändras till exempel i åtalsprövningen eller om gärningsmannen döms för exempelvis koppleri eller ockerliknande diskriminering i arbetslivet, kan offret bli utan myndighetshjälp. Även i fall där gärningsmannen döms för människohandel kan offret bli utan skydd. Denna oförutsägbarhet i fråga om möjligheten till fortsatt hjälp är ohållbar ur offrens perspektiv.

Offer som har orsak att vara rädda för sin säkerhet verkar inte lita på systemet. Om ett offer inte kan lita på att få hjälp på ett tryggt sätt, kan personen inte nödvändigtvis ta emot hjälp via det hjälpsystem som myndigheten upprätthåller. Därför måste hjälpen bli oberoende av straffprocessen. Detta är en nyckelfaktor i strävan mot ett bättre arbete mot människohandel i framtiden.

En central uppgift för diskrimineringsombudsmannen i egenskap av nationell människohandelsrapportör är att lyfta fram missförhållandena i arbetet mot människohandel i den samhälleliga debatten och att komma med rekommendationer om hur det kan utvecklas.


Blogg

 

Detta är diskrimineringsombudsmannens blogg. I inläggen skriver diskrimineringsombudsmannen och byråns personal samt utomstående skribenter om teman med anknytning till ingripande i diskriminering och främjande av likabehandling.

Man kan kommentera inläggen, men alla kommentarer modereras innan de publiceras. Vi accepterar endast sakliga kommentarer som respekterar var och ens människovärde.