Behöver du hjälp?

Kontakta vår kundtjänst

Aktuellt

Tillbaka

Myndigheter, visa exempel: tillgänglighetsarbete börjar med rätt attityd

Myndigheter, visa exempel: tillgänglighetsarbete börjar med rätt attityd

När jag började jobba som överinspektör på diskrimineringsombudsmannens byrå för cirka två år sedan fick jag som ett av mina första jobb en klagan om diskriminering som visade sig vara ett av det mest arbetskrävande hittills. Det var frågan om tillgängligheten i en stads social- och hälsotjänstlokaler.

Branta ramper, tunga dörrar och olämpliga hissar försvårade användningen av tjänsterna. Det kändes ofattbart att stadens fysioterapiavdelning finns på en plats man inte kommer självständigt fram till utan hjälpmedel. Det fanns också utrymme för förbättring i statens myndighetslokaler: man kunde inte besöka polisen, Fpa, skatteverket, utsökningsverket eller Te-byrån självständigt med rullstol.

Förhållningen till nödvändigheten av korrigerande åtgärder skiljde sig klart mellan stadens och statens myndigheter. För statens myndigheter behövde problemet inte förklaras allt för mycket, utan bristen på tillgänglighet ansågs vara ett problem som måste korrigeras. Med staden var vi länge tvungen att vrida om ärendet. Staden lovade och lovade att utreda lösningar men allt verkade nästan stå helt stilla.

I sådana här situationer önskar jag att vi hade bredare behörighet i vårt övervakningsarbete och att våra föreskrifter skulle förplikta myndigheterna. Då skulle ändringarna högst sannolikt ske snabbare.

Som tur finns det ändå sådana som man inte behöver tjata om ändringarnas nödvändighet. Senast genom att påpeka om likabehandlingsproblemet eller genom en diskussion om lagparagraferna sker en förändring. För deras del har vårt rådgivningsarbete stor betydelse. En gång diskuterade jag med en kriminalöverinspektör och det samtalet räckte till för att bärbara induktionsslingor skaffades till tillståndsenheterna vid områdets polisstation, till ännu fler enheter än vi hade förväntat oss.

Lagen föreskriver att myndigheterna i all sin verksamhet ska främja förutom icke-diskriminering också likabehandling. Myndigheter ska bedöma hur likabehandling förverkligas, till exempel i tjänster inom social- och hälsovården. Jag anser att en likabehandlingsplan skulle vara ett utmärkt verktyg för att undersöka hur till exempel likabehandling förverkligas för människor med funktionsnedsättning inom olika områden av livet. För att lyckas med förändring är det viktigt att anteckna alla åtgärder som krävs, tidtabellen och kommunens ansvarspersoner så noggrant som möjligt: hurdana hinder för likabehandling förekommer i våra tjänster för vår kommuns invånare.

Jag skulle därtill önska att man hos myndigheterna skulle känna igen direkt och indirekt diskriminering bättre än förr, då det är frågan om människor med funktionsnedsättning. Indirekt diskriminering är till exempel att alla är välkomna till en verksamhetslokal, men i verkligheten kan en person som använder hjälpmedel inte komma fram p.g.a. trappor. Genom rimliga anpassningar kunde problemet lösas i enskilda fall, men hos myndigheterna borde anpassningarna vara först bland de sista åtgärderna för att lösa tillgänglighetsproblem i servicepunkterna. Något har misslyckats redan i planeringen och myndighetsverksamheten om rimliga anpassningar behövs p.g.a. tillgänglighetsproblem.

När man inte planerar tillgängligheten i förväg måste man ofta korrigera saker efteråt. Detta beror antingen på att information saknas eller attityderna är diskriminerande. Attityderna avslöjas då man diskuterar om tillgängligheten anses vara nödvändig i alla situationer.

Inom en viss myndighet skötte man till exempel inte om att man kan besöka myndigheten under en renovering med hjälpmedel: man tänkte att det räcker om ingången efter renoveringen blir tillgänglig för alla. Ett annat exempel är ett hyresbostadsbolag ägt av staden som inte ansåg att det var nödvändigt att kontrollera ifall det fanns hyresgäster som behöver en tillgänglig lösning för att komma ut ur bostaden under en hissrenovering.  

Jag skulle önska att myndigheterna i framtiden förstod vad som verkligen krävs för faktisk likabehandling: det räcker inte med att endast genomföra tillgänglighetsförordningens bestämmelser eller rimliga anpassningar. En omfattande bedömning av likabehandling, kartläggning av problemen och konkreta förbättringar i utrymmen och verksamhet krävs.

En viktig del av mitt arbete är att främja allmän likabehandling eftersom verklig likabehandling startar från attityderna. Genom att ändra på attityder ändrar vi samtidigt världen. Är du redan med?